Dogmatisk demokrati
Tron på att representativ demokrati är demokrati, är dogmatiskt självbedrägeri, som beror på intellektuell naivitet. Starkt sagt! Men till den slutsatsen kom professor Dolf Sternberger (1907 – 1989), på sin tid rektor för Heidelbergs universitet. Hans vetenskapliga nyfikenhet på den representativa demokratins uppkomst och innersta väsen resulterade i att han ägnade ämnet ett helt års forskning. Sitt forskningsresultat redogorde han för i ett föredrag rubricerat ”Ursprung der räpresentativen Demokratie” inför det schweiziska institutet för utlandsforskning 15. Juni 1970. Han sökte svaret på bl.a. följande frågor beträffande den representativa demokratin
- hur överförs väljarnas vilja i val till de valda? – sker det via en kraftöverföringsmekanism? – hur är överföringsmekanismen konstruerad? – har den vetenskapligt verifierats? – har den i praktiken bekräftats?
Hans frågor blev öppna, frågetecknen bestående. Sternberger fann att den representativa demokratin grundar sig på en identitetsfiktion, en villfarelse, en illusion, ett löst antagande. Så vitt jag vet har hans forskningsresultat inte blivit emotsagt. Men väl ihjältiget. Av lätt insedda skäl. Maktutövande politiker har all anledning att väljarnas föreställning om identiteten mellan väljaren och den valde lever vidare. Den representativa demokratin maximerar den etablerade politiska elitens fördelar. De politiska beslutsfattarna i representativt styrda länder utgör rätt fåtaliga personer med reellt inflytande inom de sinsemellan konkurrerande politiska partierna. Rotationen på ministertaburetterna sker i regel – efter politiska kriser och val – bland de politiska particentralernas aktörer.
Men varför opponerade sig inte vetenskapens utövare emot Dolf Sternbergers ”kätterska teser”. Kanske dels därför, att de kände sig förorättade av sin professorskollega, som gjorde dem till offer för dogmatiskt självbedrägeri och intellektuell naivitet. Eller så kunde de inte övertygande bestrida hans forskningsresultat. Troligen både och. Att tiga ihjäl en obehaglig sanning går en tid, men inte i längden. Dogmen är seglivad. Det representativa styrelsesättets historiska ursprung härleder sig från den amerikanska och franska revulutionen. Själva idén hade i engländaren Thomas Paine (1735 – 1809) en lidelsefull marknadsförare. Paine var en anlitad korsettmakare i London, sedermera framstående journalist och efter en sejour i Amerika, där han med en viss framgång deltog i tillkomsten av den på representativ beslutsfattning baserade federala nordamerikanska författningen, slutade han sina dagar som ledamot av franska nationalförsamlingen.Dolf Sternberger gisslar honom som en naiv propagandist för en idé, som till sitt innehåll var i total avsaknad av demokratisk realitet. Men genom att den var användbar för den härskande politiska eliten som dogm, instrumentaliserades idén i form av den representativa parlamentariska författningsverkligheten, som vi i våra representativt styrda länder i Europa än i dag tillämpar. Någon vetenskaplig grund för den representativa demokratin kunde Sternberger i sin forskning inte finna.
Om vi utgår ifrån att demokratin definieras som ett rättsstatligt system med horisontala beslutsstrukturer med initiativ- och beslutsrätt i sak- och lagsitftningsfrågor för alla myndiga medborgare jämte valrätt, uppfyller det representativa styrelseskicket inte demokratins kriterier. Både Sverige och Finland är representativt styrda länder såväl på riks- som kommunalplanet men inte demokratier enligt demokratins definition. Vi har inte horisontala (federala) beslutsstrukturer, våra medborgare har inte rätt att i röstningsförfarande godkänna eller förkasta av riksdagen resp.kommunalfullmäktige fattade beslut och av riksdagen stiftade lagar. Vi har inte heller en författningsrättslig möjlighet att med medborgarinitiativ sätta igång en politisk beslutsprocess, med rätt för medborgarna att med majoritetsbeslut i sista instans avgöra initiativet. Vi har däremot valrätt, vilket innebär en rätt att avstå från rätten att själva delta beslutsfattningen – och därmed hindras ifrån att personligen bära vår andel av ansvaret för de fattade besluten. Våra samhällens framtidsskapande verksamhet ligger helt i händerna på våra politiska partier. Den politiska beslutsprocessen utformas i partipolitisk konkurrensen om väljarnas gunst. Fri konkurrens vid produktion av varor och tjänster gynnar konsumenternas intressen. Överförd på skötseln av våra gemensamma angelägenheter urartar den partipolitiska konkurrensen lätt till ansvarslös populism enligt mottot ”ändamålet helgar medlen”. Partipolitisk verksamhet är inte till sin natur demokratisk. Statsvetenskapens ”grå eminens” i Finland, professor Jaakko Nousiainen jämställer partierna med militära kamporganisationer, som för sin framgång i strid förutsätter en koncentrerad och auktoritativ ledning. Stridande arméer är aldrig demokratiskt organiserade, säger han i sin bok ”Puolueet puntarissa” (Partierna i vågskålen). Vi lever – ofta anigslöst – under politiska förmyndarregimer i hänsynslös kamp mot varandra om personliga och partipolitiska fördelar. Segrarna skördar makt och inflytande i samhället med därtill hörande materiella fördelar. Etablerade förmyndarregimer har genom tiderna härlett sitt berättigande genom en metafysisk (utanför den fattbara sinnevärlden) association. Påven härskade över folk och länder i egenskap av Guds representant på jorden. Under efterföljande period med självhärskande monarker och furstar var det vår Herre, som i den dynastiska arvsordningen installerat förmyndarregimerna av ”Guds nåde”. Och i och med den representativa demokratins genombrott associeras väljarnas val av förmyndare med en metafysisk föreställning om identitet mellan väljarnas vilja och de valda. Professor Dolf Sternberger förtjänar all aktning för att ha stuckit hål på den representativa regimens identitetsfiktion. Men insikten om att våra politiker och deras partier inte kan företräda väljarnas vilja, utan representerar sina egna uppfattningar, preferenser och intressen har ännu inte vunnit insteg i vår författningsrättsliga verklighet. Trots att redan Jean Jaques Rousseau (1712 – 1778) konstaterat att ”la volonté générale” inte kan representeras! Om vi får sätta tilltro till filosofen, författaren och den franska positivismens främsta, men i tiden ratade visionär, Auguste Comte (1798 – 1857), så kan vi se fram emot ett nytt positivt politiskt regimskede i människans tillvaro. I motsats till det nuvarande representativa skedet, som f.ö. redan hunnit ge upphov till eller misslyckats i att förhindra två världskrig, innebär det kommande ”le grand Étre” att det positiva inom människorna med direkta demokratin kommer att bli den dominerande kraften i världen. Låter utopistiskt, men en utopi kan i motsats till en illusion bli verklighet (t.ex. EU). Men för att så skall ske bör maktens tyngdpunkt i politiken sänkas från den partipolitiska arenan till medborgarplanet. Så har skett i Schweiz, vars politiska system uppfyller alla kriterier för demokratins definition.
Schweiz konstitution känner inte folkomröstningsinstitutionen, men däremot medborgarbeslut (referendumrätten) och den medborgerliga initiativrätten. Demokratin uppfattas av schweizarna som en fråga om ansvar. Genom att godkänna eller förkasta ett parlamentsbeslut eller ett medborgarinitiativ tar schweizaren ansvaret för sina medmänniskor, sitt samhälle, sitt land. Schweizarna blir ofta kritiserade för sin sent införda kvinnliga rösträtt på förbundsstatsplanet (1971). Men den rösträtt kvinnorna i dag har i Schweiz, har i Sverige och Finland bara de valda politiska beslutsfattarna. Övriga medborgare får lov att hålla tillgodo med sin valrätt, d.v.s. avstå från den rösträtt i sakfrågor, som enligt demokratins definition bör tillkomma alla. Ur rättvise- och jämlikhetssynpunkt borde kvinnorna ha den tyngd i den politiska beslutsprocessen, som motsvarar deras numerära andel av befolkningen (något över hälften), vilket de har i Schweiz – tack vare den allmänna och lika referendum- och initiativrätten, som vi saknar i Sverige och Finland.
I folkomröstningarna i våra länder ingår inget ansvarselement. De är till sin natur opinionsmätningar, som de politiska beslutsfattarna kan initiera som stöd för sina egna syften. De går ofta under benämningen ”rådgivande folkomröstningar”, men är huvudsakligen avsedda att skydda de politiska partierna vid makten ifrån att bära ansvaret för misslyckanden. En partipolitiskpolitisk regim söker inte ”råd” hos folket, utan vill få ett folkomröstningsresultat att stöda de egna intentionerna. Medborgarna/skattebetalarna finansierar hela den politiska verksamheten. Betalar politikernas löner, resor, dagtraktamenten, partistöd och hela den behövliga infrastrukturen med administation, riksdagshus och andra utrymmen till deras förfogande, för att de skall ha de bästa tänkbara förutsättningarna för att med statsrådsberedning och i parlamentarisk utskottsbehandling och med tillhjälp av utlåtandeförfarande kunna utreda och förbereda beslutsfattningen. Under de här omständigheterna är det absurt att fråga folket om ”råd”. Medborgarna har inte till sitt förfogande någon utredningsapparatur, utan är hänvisade att ge sina ”råd” utan erforderliga kunskaper. Beslutande folkomröstningar är på samma grunder givetvis helt förnuftsvidriga och torde inte heller i praktiken förekomma. Men medborgarna är politikernas uppdragsgivare och skall ha rätt att acceptera eller förkasta de beslut politikerna fattat. Då sker det i fullt medvetande om de politiska beslutsfattarnas ställningstagande baserade på en grundlig sakutredning. I ett medborgarsamhälle bör den politiska beslutsprocessen ske på medborgarnas ansvar. Partipolitikernas uppgift är att tjäna medborgarna, inte att härska över dem. Här torde schweizarna ha en vägvisarroll. Resultatet står i överensstämmelse med den kristna etikens grundtanke om tjänandet av nästan. Någon tillfällighet torde det inte vara att Schweiz har kunnat förena tyskar, fransmän, italienare och retoromaner samt 19 procent utlänningar, permanent bosatta i landet, i en fredlig gemensam konstruktiv samlevnad. Sociologen och statsvetaren, professor André Siegfried (1875 – 1959), som var medlem av franska akademin, skriver i sin bok om Schweiz: ”I frågan om politik är vi ännu i Auguste Comte´s metafysiska period. Schweizarna bjuder oss på en värdefull lektion i positiv politik”. En iakttagelse vi torde ha skäl begrunda i Sverige och i Finland lika väl som inom hela den Europeiska Unionen.
Torsten Almquist