Ett förmyndarsystem utan avsikt?

VASABLADET

Finlands grundlag, daterad 1.3.2000 stadgar i § 121, att kommunernas förvaltning ”skall grunda sig på självstyrelse för kommunens invånare”. Men så är det ju inte. Kommunernas invånare har inte rätt att styra sig själva. De väljer sina förmyndare och styrs av dem. Ett förmyndarsystem utan avsikt? Meningen har från början av vår självständighet varit att kommunens invånare skulle individuellt vara beslutsfattare i sista instans och härmed ansvarsbärare för sin kommuns framtidsskapande verksamhet.

I lagen om folkomröstningar 27.11.1917 stadgas om rätt för kommunens invånare, att få kommunalfullmäktiges beslut underkastade bindande folkomröstning. I lagens tredje paragraf stadgas, att omröstning skall ske antingen med ett godkännande eller förkastande av fullmäktiges beslut. Ifall rösterna för och emot utfaller jämt, gäller kommunalfullmäktiges beslut (11§).

Så beslöt Finlands Riksdag då. Regeringen (Senaten) leddes av P.E. Svinhufvud. Riksdagens beslut var realdemokratiskt korrekt. Formuleringen i gällande grundlag, om ”självstyrelse för kommunens invånare” antyder avsikten att ge invånarna beslutsrätt på samma sätt som lagen av 1917, men något gick snett. Gällande kommunallag underställer kommuninvånarna kommunalfullmäktiges förmyndarskap.

aVi var i början av vår självständighet – såväl under borgerlig som socialdemokratisk egid – på väg att utveckla ett realdemokratiskt samhällssystem kännetecknat av medborgerlig självstyrelse utan politiskt förmyndarskap. Vänstern, en kort tid vid makten, gjorde ett förslag till författning för Finland. I den gavs medborgarna såväl initiativrätt som referendumrätt med rätt att godkänna eller förkasta såväl av riksdagen stiftade lagar och beslut som av medborgarna initierade lagförslag. Syftet var realdemokratiskt rätt. I en demokrati skall medborgarna ha rätt att pröva om de i egenskap av uppdragsgivare och skattebetalare godkänner sina valda ombuds, d. v.s. kommunalfullmäktiges och riksdagsledamöters beslut. Isynnerhet när det gäller disponeringen av skattemedelen – den gemensamma kassan. Partipolitikerna i riksdagen borde inte ha rätt att i egen kompetens ”ta för sej” av medborgarnas pengar som de anförtrotts att förvalta. Nu beslöt de att dela ut 1. 200.000 euron till sina partier (sej själva) för kommunalvalskampanjen, Kanske beloppet var det rätta, men nog skulle det ha sett snyggare ut om medborgarna i en omröstning skulle haft möjligheter att sanktionerat beslutet.

Ifall medborgarna förkastar ett beslut eller en lag bör beslutet eller lagen omarbetas med beaktande av orsakerna till avslaget. Samma gäller medborgarinitiativ. I den realdemokratiska praktiken kommer kommunikationen mellan politiker av facket och medborgarna i gemen att i informativt avseende bli av värde. När individen direkt blir ansvarsbärare för lagar och beslut i samhället kommer inställningen till den lagliga ordningen bli en annan, än om man själv utgör blotta objektet för beslut, fattade av andra. Självstyrelse betyder självbestämmanderätt, som medför ett medborgaransvar, som gör det lättare att godkänna och hörsamma lagar och beslut, man själv varit med om att stifta och fatta.

Vänsterns förslag till författning för Finland är daterat 23.2.1918. Ur realdemokratisk sikt är det oklanderligt, men uppgjort av fel part. Den ”röda” sidans intellektuella elit O.W. Kuusinen, O.Tokoi m.fl. av författningsförslagets undertecknare flydde till Ryssland och anslöt sig till kommunistiska partiet. Förslaget var diskriminerat av förslagsställarnas politiska hemvist. En bidragande orsak till att den realdemokratiska principen, efter inbördeskriget, fick ge vika för den exklusivt representativa demokratin i vårt statsskick!

Finlands gällande grundlag har tyvärr misslyckats med avsikten att introducera självstyrelse för landets medborgare. Grundlagens 2 § fastslår att ”statsmakten i Finland tillkommer folket, som företräds av riksdagen”. Men riksdagen företräder inte folket, utan bara sina väljare, vilka utgör ca en fjärdedel av de röstberättigade. Enligt paragrafens andra moment hör till demokratin ”att den enskilde har rätt att ta del i och påverka samhällets och livsmiljöns utveckling”. Men enligt den representativa demokratins princip utövas rätten under förmyndarskap av riksdagens ledamöter och kommunernas fullmäktige och på deras villkor. De är beslutsfattare i sista instans, inte medborgarna. I ett försök att kompensera medborgarna för den fråntagna självstyrande beslutanderätten har man med stadgandet om ”rådgivande folkomröstning” i vår grundlag (53 §) infört en absurd bestämmelse! Hur skall vardagsmänniskan, som inte sysslar med politik, kunna ge råd åt heltidspolitikerna. T.ex. när det gäller ”fördraget om upprättande av en konstituution för Europa”. Skall befolkningen råda Republikens President, statsminstern, utrikesministern, medlemmarna av riksdagens stora utskott och utrikesutskottet och stora antalet av ministrar och riksdagsmän, som i åratal, dels varit med om fördragsförhandlingarna och dels följt med processen på nära håll – skall vi förmyndade medborgare anses kompetenta att ge råd åt dessa experter?

Sverige gick in för en rådgivande folkomrösning om medlemsskap i EMU (Europeiska Monetära Unionen). Folkets ”nej” resulterade i en total förvirring i regeringslägret. Socialdemokratiska statsministern gifte om sej, köpte en lantegendom och blev godsherre, partiets understöd rasade, partisekreteraren avgick och oppositionspartierna i riksdagen samlas som bäst för att fälla regeringen. Att statsledningen i Finland inte anser det motiverat att här anordna en folkomröstning om förslaget till EU:s grundlagsfördrag, är inget att undra över!

Det absurda i bestämmelsen om ”rådgivande folkomröstningar” ligger dels i ordningsföljden i den politiska beslutsprocessen och dels i det verklighetsfrämmande rådgivningselementet. Medlemmarna av riksdagen respektive kommunalfullmäktige har blivit valda för att utreda och avgöra ärenden i stat och kommun. På basen av deras samlade sakkunskap, förstånd och samvete skall de fatta sina avgöranden. Dessa avgöranden skall sedan, om ett tillräckligt antal medborgare så kräver, underställas godkännande eller förkastande genom folkomröstningsförfarande. Så fungrar realdemokratin. Motsvarande gäller medborgarinitiativ. Regeringen rekommenderar godkännande eller förkastande av lanserade medborgarinitiativ, som efter parlamentarisk utskottsbehandling i riksdagen, i sista instans avgörs av medborgarna i folkomröstning.

I det aktuella fallet om beslutsordningen beträffande förslaget om EU:s grundlagsfördrag, borde ratifikationen först ske i riksdagen och därefter godkännas eller förkastas i en folkomröstning. Finlands internationella avtal borde ingås med förbehåll för att medborgarna godkänner ingångna avtal i en bekräftande folkomröstning.

Om vi vill att politiska beslut skall bli demokratiskt legitimerade bör politikerna i kommun och stat acceptera medborgarna som jämlika deltagare i beslutsprocessen. Förarbetet till en realdemokratisk samhällsordning i Finland togs redan i början av vår statliga suveränitet, men undanträngdes av det representativa styrelsesystemet, som grundar sig på det verklighetsfrämmande antagandet att valförrättningen fungerar via en viljeöverföringsmekanism, som överför väljarnas vilja till de valda. Men en sådan mekanism existerar inte. Uppfattningen baserar sig på en dogm, d.v.s. en lärosats med obevisad giltighet. Representativ demokrati skapar hos befolkningen ointresse för ”skötseln av gemensamma angelägenheter”. Kravet på folkomröstningar har ett kaftigt sug i hela Europa. Den dogmatiska demokratiuppfattningens bojor, som fjättrar medborgarna i politiskt förmyndarskap, håller på att brytas upp – en utveckling med positiva förtecken!

Torsten Almquist