Uudet nettikasinot 360

EU tappar styrfart

Kollektiv ansvarslöshet försämrar sikten. Vem ansvarar egentligen för EU? Vem skall Moskva eller Washington fråga om de vill veta EU:s ståndpunkt i en internationell konflikt? Ingen kan svara. Om EU, i enlighet med ”utkastet till fördrag om upprättande av en konstitution för Europa”, får en ”president” för Europeiska rådet och en utrikesminister, som ”i konstellationen utrikesfrågor” är ordförande för Ministerrådet kan de naturligtvis kontakta dem. Men ingen av dem kan ge ett bindande svar. De måste konsultera 25 parlamentariskt ansvariga regeringar, som i sin tur måste kontakta sina parlament. Regeringarnas svar måste sedan jämkas och koordineras för att bli samstämmigt – om det överhuvudtaget är möjligt. Förfarandet är tidsödande. När och om ett definitivt svar kan ges, är sannolikt frågan redan inaktuell. Vet någon hur problemet skall lösas?

Vem ansvarar för att de små ländernas intressen blir vederbörigen beaktade? Enligt utkastet till konstitutionsfördrag besluter Europeiska rådet med konsensus (om inte annat föreskrivs). Ministerrådet besluter med kvalificerad majoritet. ”När Europeiska Rådet eller Ministerrådet besluter med kvalificerad majoritet skall den motsvara majoriteten av medlemsstaterna och representera minst tre femtedelar av unionens befolkning”. I vissa fall skall den kvalificerade majoriteten utgöras av två tredjedelar av medlemsstaterna och minst tre femtedelar av unionens befolkning. Reglerna gynnar de stora befolkningsrika länderna. Faran för att EU kommer att fungera på de stora ländernas villkor är uppenbar.

Ur demokratins synpunkt är förmyndarmentaliteten motbjudande. Medborgarna skall inte degraderas till matematiska funktioner, till menlösa objekt i den politiska beslutsprocessen. Medborgarna är individer med egna tankar, önskemål och preferenser. ”Ledarna tänker för oss” principen får inte bli gällande inom EU.

Politiska instabiliteten i Tyskland, Frankrike, Italien och Storbritannien är alarmerande. Taburetterna gungar. Dragkampen om finansieringen av de kommande 10 nya medlemsländena är i full gång. De är alla nettomottagare. Tyskland med en bräcklig egen ekonomi är den främsta bidragsgivaren. Men även Sveriges och Finlands skattebetalare återfinns på givarsidan. Sveriges statsminister Göran Persson tycker det är fel, att ge bidrag till länder, som med med sina låga skatter drar till sej industi- och andra investeringar från bidragarländerna, vars skatteunderlag härigenom minskar. Man kan även ställa frågan om de fattigaste bland de fattiga nu kommer att få mindre utvecklingshjälp för att de nya medlemsländerna, som inte hör till dem, snabbt skall få det mycket bättre? Kanske den europeiska solidariteten kräver sin tribut på det här sättet? Politikerna, som är beroende av väljargunsten har en svår sits. De skall beflita sej om Europas väl och ve, sina egna länders nationella intressen och sin egen framtid. Ett trefrontskrig, tär på krafterna!

Vad är det som gått fel med EU? Meningen var och är att EU skall bli en medborgarnas gemenskap, men nu ser det ut som om EU alltmer utvecklas till en angelägenhet för politikerna medan medborgarna ser på och står för notan. I det utvidgade EU i maj agerar sammanlagt över 25 presidenter och regeringschefer, ca 500 regeringsmedlemmar, över 730 EU-parlamentsledamöter, alla mer eller mindre partipolitiskt bundna aktörer. Sedan har vi Kommissionen med sina 25 medlemmar jämte övriga institutioner, nyttiga och nödvändiga, men sannolikt i många fall överbemannade. Alla nya medlemsländer har sina kvotkrav. Finns det meningsfulla uppgifter för alla?

De nya medlemsstaternas EU-politiker får plötsligt inkomster, de i sina egna länder inte kunnat drömma om. Därtill en duktig portion makt och prestige. Det är dem väl unnat, men hur reagerar deras landmän i gemen? EU:s sammanhållande element borde vara medborgarnas intresse för en demokratisk gemensakp, inte privilegium för den politiska eliten.

EU är ett alltför värdefullt projekt för att få vara på drift. EU har lyckats befästa freden i stora delar av Europa. Medborgarna vill leva i en rättsstatlig gemenskap med social rättvisa, solidaritet, demokrati och frihet från fruktan av krig. Kan utkastet till konstitutionsfördaget för EU förverkliga drömmen om en trygg välståndsgemenskap i evig fred? Med befolkningen off side går det knappast. Den sammanhållande makten i EU måste förankras i den aktiva medborgarviljan. Sak måste gå före person. Nu är det de stora hövdingarna, som bestämmer. De blir valda enligt spelreglerna för konkurrensdemokratin, som saknar vetenskaplig underbyggnad och är en dogm. Dogmer sitter segt, när det gället maktfördelning. Den gynnade parten håller fast vid sitt övertag. Att dela makt och ansvar med medborgarna – för den framtidsskapande verksamheten för det gemensamma Europa – är svårt. Partipolitikerna utövar hellre makt än underkastar sej medborgarbeslut.

Folkomröstningsdemokrati á la Kalifornien är ett exmpel på felkonstruerat folkstyre. De aktuella planerna inom EU:s medborgarrörelse ”IRI” (Initiative and Referendum Institut), med säte i Amsterdam och Heidi Hautala som styrelsemedlem, åsyftar ett nära samarbete mellan EU:s politiska elit och medborgarna. IRI vill att medborgarna inom EU skall ha en statsrättsligt bindande initiativrätt. Ett medborgarinitiativ skall undergå en likadan behandling inom EU:s institutioner, som ett kommissionsinitiativ – i slutskedet med Ministerrådets motiverade rekommendation för medborgarna att godkänna eller förkasta initiativet, genom ett bindande medborgarbeslut. På motsvarande sätt skall medborgarna ha referendumrätt. D.v.s. rätt att kräva att ett av EU fattat beslut skall underkastas ett medborgaravgörande, ifall ett tillräckligt antal medborgare så kräver. Ett förverkligande av IRI:s projekt skulle göra EU till den medborgargemenskap, som EU borde vara.

Torsten Almquist